Detta var min svåraste dag:( Efter mycket övervägande och ältande så var jag tvungen att fatta beslutet: Min älskade Cimba skulle få somna in.

Han har varit en toppenhund på alla sätt. Han har hjälpt många hundrädda barn att bli av med rädslan. Han var alltid lyhörd för vad vi i familjen tyckte om saker och ting. Han har alltid tröstat när någon mått dåligt, speciellt när min äldsta dotter blev mobbad i skolan. Då vek han inte av från hennes sida förrän hon mådde bättre igen.

Han föddes med ett litet blåsljud på hjärtat, men det höll sig på samma nivå hela hans liv. Han var en kärnfrisk hund i 9 år, men sen började olika saker dyka upp med hans kropp. Han fick cancer, så en gång opererade vi bort en större knöl på baksidan av han vänstra lår. Han blev piggare ett tag. Men sen fick han mer och mer svarta utslag över huden som var en form av cancer. Detta verkade han inte ha ont av, men han var alltid en glad "skit" som älskade livet så han visade aldrig exakt hur han mådde.

Det som fick mig att fatta det tunga beslutet var att han hjärta stannade vid flertal tillfällen, speciellt om han sprang för mycket eller visade för mycket glädje. Då fick vi springa fram till honom och slå igång hjärtat på honom. Det lyckades alltid som tur var:) Men att tvinga en levnadsglad boxer, som föds glad och dör glad, att vara i stillhet är inte rätt. Jag lovade både mig själv och Cimba att han skulle få vara pigg och glad hela sitt liv, den dag han inte orkade vara positiv så skulle han få somna in med stor heder. Jag skulle aldrig behålla en hund för min egen del utan alltid tänka på hundens bästa.

Så när dagen kom så tog han och jag en härlig skogspromenad i sakta mak, han orkade inte så mycket längre utan blev väldigt fort trött. Vi satte oss i skogen och njöt av utsikt och dofter, och bara njöt av varnadras umgänge. Vi gick hem och han fick sitt favoritgodis, grisknorr. Han åt med stor entusiasm:) Sen fick han göra en sak som han bara älskade: Åka bil, om så bara till veterinären. Han fick till och med stanna kvar i bilen för att få somna in där. Ett STORT TACK till veterinär Lucie i Höör för att hon och hennes man tog så god hand om oss i denna svåra stund. Hon hade också lärt känna Cimba och tyckte mycket om honom, vilket hon visade när hon sa hej då till honom.

Cimba somnade lugnt och stilla med mig, mina två flickor och min lillasyster bredvid sig. Jag kan med stolthet säga att min lilla Cimba aldrig behövt lida i onödan utan fått ett härligt hundliv från början till slut.

Jag saknar honom så det gör ont, men vet att han inte behöver lida.

Jag känner stor tacksamhet att jag fått äga honom och lära känna honom under 11 års tid!!!