Jag hittade precis ett par bilder i datorn som jag inte sett på ett tag.

En typisk skogspromenad, Cimba älskade att fara fram i 180 genom skogen, men såg han i ögonvrån att jag tog min hand till högra jackfickan så tvärstannade han och sprang raka vägen fram och satte sig på min vänstra sida. Men väntade alltid in min signal att ta godisbitar som föll till marken. Så visst var han speciell:)

Han kunde också vara en äkta livsnjutare, han visade verkligen att han njöt när han hade krupit upp i soffa eller fåtölj för att slappa;) det var inte mycket som fick honom att gå därifrån.

Så visst var han speciell:)

Har haft en lite deppig dag idag, har känt ganska mycket saknad av Cimba.

Man får väl sådana dagar ibland utan att man kan styra det:(

Kan låta söndertjatat men han var verkligen speciell!!!!

Jag glömmer aldrig dom tillfällen vi mötte valpar eller unghundar och det räckte att säga till honom att ta det försiktigt, så gjorde han det:) och det måste varit medfött för han kunde det redan som unghund och jag minns inte att jag lärde honom något sådant. Men ibland lär man hundar något utan att man själv vet om det:)

Så visst är det med saknad jag minns min lilla Cimba:(