Den första tiden med Cimba i vår familj bestod av att bära ut honom och ställa honom på gräsmattan så han gjorde sina behov. Sen sprang han in och la sig på sin filt i köket igen.

Troligen blev han sur för att "gammelmatte" bara kom ner till oss och lämpade av honom här hos oss:(

Så min första tanke var att han vantrivdes hos oss och vi gjorde något som var fel för honom. Men allteftersom tiden gick så fann han sig till rätta mer och mer. Vi gick en unghundskurs tillsammans som han klarade galant. Han var en otroligt lättlärd hund som gjorde allt man sa till om, förutom då när det regnade hela tiden vid kursen och matte sa att han skulle sitta, det var äckligt för då blev man ju blöt om rumpan;) Som avslutning hade dom ett hundrace, det var det första av flera hundrace han vann. För han var en hejare på att springa fort;) vilket han också verkligen älskade att göra.

Sen träffade vi på en kompis i samhället vi bodde i, han hette Tjabo och var en blandning mellan rottweiler och labrador. Dom var i samma ålder så vi gick hundkursen tillsammans och träffades väldigt ofta för att gå promenader eller för att hundarna skulle få busa av sig.

Sen träffade vi "gammelmatte" vid flertalet tillfällen så han fick busa och leka med syskonen och även med föräldrarna, vilket han uppskattade.

Till vardags så tog vi timmeslånga promenader i skogarna där vi bodde, där Cimba fick springa av sig och nosa. Dessutom körde vi lite hopp och balansövningar vid omkullvälta träd bl.a

Att gå upp på morgonen och klä på sig för en skogspromenad var något som uppskattades av Cimba men mindre av min dotter som var runt 4-5 år  just då. Men eftersom det inte var något förhandlingsbart när man skaffat hund så var det bara att göra så oavsett vad man tycker som liten flicka;) och när man väl kommit ut så gick det ju riktigt bra:)