Tänk att två så vitt skilda begrepp kan ge så lika känslor=)

Jag saknar fortfarande min lilla prins så det gör ont för ingen hund kan någonsin ersätta eller ta hans plats i mitt hjärta. Den platsen är helt och hållet reserverad åt Cimba! Han kunde konsten att visa olika mimiker när man pratade med honom, precis som om han förstod vad man sa till honom eller åtminstone ville försöka att förstå det;)

Och jag längtar så det gör ont efter min lille Zizo, för han har funnit och vunnit en ny liten plats i mitt hjärta som bara är hans del. När han gav mig sin djupa blick så såg jag att han och jag hittat varandra. Att han sen visade det så tydligt under promenaden genom att komma springande när jag lockade på honom gjorde bara att det hela bekräftades ännu mer.